Det här med gestaltning
Är det verkligen bäst att gestalta så mycket som möjligt?
Jag uppfattar det som att i författarwannabekretsar tjatas om “show, don’t tell” till en gräns att det knappt existerar beskrivningar. Har man beskrivit en händelse får man direkt kommentaren att man bör gestalta mera, medan en väldigt gestaltande text nästan bara får cred oavsett hur gestaltningen skett. Det kan vara dåligt skrivet, men så länge det är gestaltat är det “bra”.
Vad händer med en text om beskrivningarna helt försvinner?
Precis som med allting annat som har med skrivande att göra så gäller det att ha en balans. Gör man det bra kommer man undan med att göra “fel”. Det är frustrerande för en pragmatiker som jag att inte ha några klara regler för hur man ska gå till väga. Att skriva är ett hantverk, men det är inte som andra hantverk. Jag stickar och virkar väldigt mycket, gör jag fel med en maska syns det sedan i hela arbetet eller så kanske det till och med förstör alltihop. Men att skriva är mer komplicerat än så, det fattar ju jag också. Jag håller däremot inte med alla om att texten blir bättre om beskrivningarna försvinner till fördel för gestaltning.
Jag tycker det är jätteroligt att gestalta. Det är uppfriskande att få händelser och karaktärer mer levande, att skriva mellan raderna och inte “på näsan”. Samtidigt har jag sedan innan hittat mitt “språk”, dvs jag har mitt sätt att skriva som jag trivs med. Det innebär att det kommer beskrivningar emellanåt. Jag tycker själv det är skönt att vila ögonen från målande bilder. Ibland behöver man bara den där pausen, ibland vill man bara läsa utan att behöva tänka så fruktansvärt mycket. Då är beskrivningar bra. Om stycke efter stycke består av gestaltningar tappar då i alla fall jag intresset eftersom min hjärna även kräver det där “enkla”.
En bild just nu
Den när man får dela skrivplats med sonens alla gosedjur. Alla skrivsätt är bra utom de dåliga, eller?
Kill Your Darlings
Det är himla svårt ibland att se kritiskt på sin egen text, därför är det både jättekul, jättenervöst och jättespännande att ge bort den till andra att läsa. Man ger ju liksom ut en bit av sig själv.
Jag vet att det finns saker att förbättra, förfina och ta bort. Göra om, göra rätt. Kill your darlings, and all that.
Men sen är det okej att inte hålla med testläsare också. Man behöver inte slita sitt hår för att göra dem till lags. Men man bör lyssna och ta till sig deras tankar också, för de har oftast en poäng.
Skvättskriva
Det är inte svårt, inte egentligen. Men att finna tiden, harmonin och ett hörn där man inte blir störd av barnen är en utmaning. Min äldsta är snart fyra år och mitt uppe i frågeåldern. Han är väldigt bra på att underhålla sig själv under stora delar av dagen, men ibland vill han ha den där uppmärksamheten som bara en förälder kan ge. Och ibland bråkas det med lillasyster som nyligen fyllt två. På det finns även tvillingarna som nu är fem månader. De är inne i en period av missnöje då de upptäckt att världen är rätt stor och när man inte kan ta sig fram på egen hand vill de hemskt gärna sitta i knä hela dagen.
Jag är van vid att skvättskriva, dvs skriva lite här och där när tid finnes. Jag har en anteckningsbok i sovrummet, en i vardagsrummet och sedan finns alltid mobilen (även om jag drar mig för att göra digitala anteckningar – det tar en sådan evinnerlig tid!). Men på senare har det knappt funnits mer tid än så. Att bara skriva för hand är kul och avslappnande, men målet är ju att få ihop allt till en text och inte bara skvättar. Det blir ju lite som att kissa under graviditeten, ofta och lite för varje gång, men den gången allt kommer är bara lättnad.
A New World Order
Eller någonting sådant. Sist jag kikade in här var nästan 2,5 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag tror vi alla är ganska överens om att 2020 sög, 2021 var hoppfullt men slutade ändå i katastrof.
Okej, nu överdriver jag lite grann. Men det har varit jobbigt. För alla.
En väldigt kort sammanfattning av vad som försiggått på hemmaplan:
Vi fick fyra barn på under 3,5 år. Bam, bam, BAM! Sista paret tvillingar.
Jag tänker inte ljuga och säga att allt är bra. Mycket är det, men jag är inte bra. Jag är sjukskriven för utmattning och förlossningsdepression. Det var så mycket som hände under graviditeten med tvillingarna som inte blev som det var tänkt. Alla är friska och “normala”, det var bara traumatiskt. När jag skrev det senaste inlägget (30 augusti 2019) låg min svärmor på dödsbädden och jag var höggravid med vår första dotter. Svärmor dog på min 30-årsdag den 29 september 2019, och vår dotter föddes den 3 november. Sedan dess har det mest varit familjen i fokus.
Men min läkare sa att jag måste hitta tillbaka till mina intressen, börja göra saker som jag förr tyckte så mycket om. Jag måste hitta tillbaka till Bina igen. Jag har varken läst böcker eller skrivit mer än matlistor sedan hösten 2019. Jag har bara inte orkat. Ett första steg är att göra klart det här inlägget, ett andra att publicera det.
Idag fick jag plats i en liten responsgrupp över nätet där vi byter texter med varandra, kommenterar och utvecklas i skrivandet. Även om jag knappt kommit igång känner jag peppen. Jag greppar efter någonting där på insidan som fortfarande lever och vill hitta ut. Jag tror det är Bina.
Helgfrågan v35 (och v34/v33)
Nu är det fredag och åter dags för helgfrågan. Mia ställer ju frågan varje torsdag (det är bara jag som är lite seg på att svara innan dagen är slut). Denna helg pågår även en tävling med bästa priserna i potten: *trumvirvel* BÖCKER! Det kan man inte ha nog många av. Fråga mig som flyttade till hus med premissen om att det skulle finnas ett rum som jag fick kalla för biblioteket. Elva bokhyllor senare och drömmen är nästan klar.
Helgfrågan v35 lyder:
Hur länge har du bloggat?
Jag startade bloggen i februari 2011 för att skrivandet skulle få sig en spark i baken (därav namnet Skrivprocess), men jag ville även recensera böcker. Det har varit otroligt roligt att ha bloggen så pass länge, jag köpte till slut domännamnet och eftersom jag har en sådan awesome make som kan det här med “data” så ordnade han med hur hemsidan ser ut.
Nu på sistone har det varit en liten dipp både i skrivande och läsande, men livet kom lite emellan. 2017 köpte vi hus, 2018 fick vi vårt första barn, 2019 är jag gravid igen och samtidigt ska allting däremellan som hör livet till få tid. Men jag har inga som helst planer på att lägga ner, utan det här är mitt lilla virtuella projekt som jag kommer ha många år till framöver.
Förra året körde jag Shock-o-ween! och har planer på att göra det även i år då jag fortfarande har mängder med skräcknoveller att läsa och recensera. Den nya knodden är däremot beräknad i krokarna kring Halloween, så vi får se hur det i slutändan blir.
Bonusfråga: Lyssnar du på Spotify? Tips på någon bra lista.
Jag lyssnar egentligen inte själv på Spotify, men jag lyssnar på allting som min make startar igång. Har inget tips på någon lista då vi själva kör efter “leta-fram-band-lyssna-på-deras-skivor”.
***
Eftersom jag varit lite frånvarande har jag såklart missat att lägga ut helgfrågorna för både v34 och v33, men här kommer dem också:
(v34) Vad tycker du är för mycket mellanspel i böcker?
Mellanspel (eller transportsträckor) i de böcker jag läser brukar vara just “transport”. Karaktärerna ska ta sig från A till B och ibland tar det tid. Det kan vara en fysisk resa där för mycket miljöbeskrivningar ingår, eller någonting mer nära som att det tar hundra år för dem att klura ut någonting som är alldeles uppenbart. Där brukar jag sucka länge och högt.
Bonusfråga: I helgen ska det bli fint väder enligt SMHI, vad ska du hitta på?
Hmm, det beror nog lite var man bor. Här var det dimmigt, dassigt och grått. Var inne mest hela tiden och läste bok.
(v33) Hur sorterar ni böckerna i era bokhyllor?
Jag sorterar främst efter genre, därefter serier och sist författare. Det gäller att få plats med allt i hyllorna på ett sätt som gör det enkelt att överblicka. Jag har en app i telefonen där jag registrerar in vilka böcker jag äger (är uppe i 600-700 någonting just nu och fler högar väntar i hallen på att sorteras in) så att jag vet vilka böcker jag INTE ska köpa när jag är på loppis. Just nu tycker jag ändå att det är en röra, men det kanske bara är gravidhormonerna som spökar…
Bonusfråga: Vad är det bästa med hösten?
Det bästa med hösten är att sommaren är över. Jag är ingen sommarmänniska. Jag tycker det är för varmt alldeles för länge. Jag vill ha temperaturer på omkring 20 grader – då trivs jag som bäst! Dessutom är jag världens badkruka, så nu är det mer legitimt att skylla på att det är kallt i vattnet än vad det var i slutet av juli. Det är skönt med sol, men jag föredrar “normala” temperaturer där man kan dra åt sig en filt för mysighetens skull utan att svettas ihjäl.
Helgfrågan v32
Mia fortsätter att ställa sina helgfrågor och jag har ambitionen att hålla igång med svaren :).
Vilken bok ser ni framemot att läsa i höst?
Åh, jag har så mycket på gång i huvudet samtidigt. Mitt hemmabibliotek är fortfarande fyllt av spännande och lockande böcker som jag länge velat sätta tänderna i. Allra mest ser jag nog fram emot att läsa klart de serier som jag påbörjat, men exakt vilka dessa är måste jag göra en lista på. Minns inte just i skrivande stund vilka. Gravidhjärnan ställer till det med en…
Vad ska ni göra i helgen?
Jag kanske ska ta tag i den ovan nämnda listan…
Våran hud, vårat blod, våra ben
Titel: Våran hud, vårat blod, våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 7
Ytterligare en antologi av John Ajvide Lindqvist. Flera av berättelserna behandlar våra nordiska väsen, men i annorlunda miljöer än vad man kanske först tänker sig. Och såklart zombies. Och en varulv. Oh ja, en vampyr också.
Den jag gillade allra mest ligger mig kanske allra närmast också. Speciella omständigheter är ruskigt obehaglig, den träffade mig oerhört mycket då jag själv är relativt nyinflyttad i hus med källare…
Nya mål!
Idag skrev jag äntligen färdigt manuset som jag påbörjade under 2018 års NaNoWriMo. Det är absolut inte perfekt, utan bara ett första utkast. Det hände saker på vägen som bara skrevs in på plats och andra saker som behöver omarbetas lite. Ett utkast är ju trots allt ett utkast, men nu kan jag säga att del två i serien är “klar”. För det stora jobbet är väl ändå att faktiskt skriva från början till slutet med någon slags röd tråd som följs?
Nu ska jag låta det vila medan jag går tillbaka till ett annat projekt, första delen som jag skrev under 2016 års NaNoWriMo (ser ett mönster här i att de flesta av mina “färdiga” manus grundar sig i ett enda event). Detta är också en serie där alla delar på sätt och vis redan är planerade och skrivna. Det började med att vi för några år sedan spelade lite D&D (okej, vi körde igenom en hel campaign på ungefär ett år vilket blir ganska mycket speltid), och äventyret är så väl dokumenterat och så roligt att tänka tillbaka på att jag ville skriva om rapporterna till faktiska böcker.
Jag tycker att det bästa med skrivandet är att jag kan göra det jag känner för. Jag har inga krav på att det ena eller det andra ska vara färdigt innan någon deadline, utan jag tar det i mitt eget tempo. Självklart vill jag såklart bli färdig någon gång, men just nu känns det mindre viktigt när. Det viktigaste är att jag har kul under tiden. Böckerna växer fram, sakta men säkert, och att skriva serier tar sin tid. Jag har redan skickat in till flera förlag tidigare, men det är inte längre någon brådska. Jag vill ha serierna i sin helhet färdiga innan jag gör det igen.