0

Tempusbyte

Posted by Bina on 2011-08-16 in 2011 |

De sju sidor jag skickade till Anna Gable förra veckan kom snabbt tillbaka med kommentarer. Hon gav en del tips och råd från läsarens perspektiv (vilka jag tycker är jättebra), men det finns alltid såklart ett MEN. Det handlar om, som rubriken lyder, om tempusbyte. Inte att något ord har “råkat slinka genom nätet” vid redigering, utan om ett helt stycke mitt i kapitlet. Jag har svårt för att säga vad som är rätt eller fel eftersom jag har ju ingen utbildning i hur det svenska språket ska användas. Men, mitt tempusbyte är medvetet. Jag skrev så för att jag kände att det blev mest rätt (har gjort ett litet streck för att styckeindelningarna lättare ska synas):

–Försiktigt såg jag mig omkring, letade efter källan till den obehagliga känslan. Precis som jag konstaterat inne på biblioteket var det inte mycket rörelse ute nu. Det var för sent. Inga affärer öppna förutom snabbköpen. Ett par kom långsamt gående mot mig. Nope, inte de. En bil körde förbi, lyste upp väggen på andra sidan gatan. En kvinna klädd i en lång rock med en cigarett mellan läpparna lutade sig mot väggen. Hon hade ingen skugga. Det var hon.
–Jag har alltid sett människorna som inte finns. Jag kallar dem för spöken, men är inte säker på om det är rätt. De finns överallt, vandrar runt som vanligt folk. Ibland är det svårt att se om just den person jag tittar på verkligen står där. Ibland ser de tillbaka. Som kvinnan på andra sidan gatan.
–När våra blickar möttes föll cigaretten ur hennes mun, studsade ett par gånger mot rocken innan den träffade marken.  Undrade om hon tänkte på mig som jag på henne. Kvinnan på andra sidan gatan. Borde jag vara rädd för henne? Jag blundade, mumlade lågt att det inte var verkligt, öppnade ögonen. Kvinnan var borta, men cigaretten glödde fortfarande mot asfalten. Och jag sprang.

Jag gör såhär lite varstans i manuset och tänker försöka förklara hur jag tänkt om det. Liksom motivera varför jag byter tempus så kanske ni förstår bättre. I det mittersta stycket vill jag att berättaren ska prata direkt till läsaren, förklara bakgrunden till det föregående och till det som händer. Utdraget som kan läsas ovan är taget från allra första sidan av manuset och som känt måste man ju fånga läsarens intresse redan här. De ska få en uppfattning om vad det är för typ av bok och blabla…

Tänk er en filmscen över en familjemiddag där sonen är huvudperson. Kameran fokuserar på var och en av familjemedlemmarna när de pratar med varandra. Plötsligt fryser bilden över pappans ansikte när han är på väg att välta vinglaset över sig själv. Sonen pratar direkt till tittarna: “Ja, det där är min klumpiga pappa …”. Sedan far kameran vidare till mamman som snabbt är uppe för att hämta en ny skjorta: “… och mamma som alltid tycker att man ska se pryd ut, även vid de enklaste tillställningar”.

Det är på liknande sätt jag har tänkt när jag har skrivit styckena ovan. Tänk om jag istället hade satt allt i imperfekt. Hade det blivit samma känsla då? Jämför med filmscenen. Hur hade det blivit om berättaren sagt “… det där var min klumpiga pappa …”? Jag vet inte om jag skulle tolka det som om pappan fortfarande levde då. Det handlar om att berättaren gör en liten paus i berättandet för att säga hur det står till. Haha, är det ens någon som förstår vad jag menar? Innan kl 6 är nog kanske lite för tidigt att grubbla om sådana saker.

För övrigt tyckte Anna Gable att jag hade bra material att arbeta med, så jag är ganska glad ändå ^^

Tags:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Copyright © 2011-2019 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.