3

Tillåt mig att skratta

Posted by Bina on 2011-07-13 in 2011 |

Inte för att håna, utan av lättnad. Idag har den sista Harry Potter-filmen premiär. Jag kommer att se den så småningom – inte nu, eftersom det inte är så viktigt för mig. Ärligt talat? Jag tycker att filmerna suger. När jag var yngre såg jag verkligen fram emot när filmerna släpptes på bio, köpte biljetter, fylldes av förväntningar, kom ut besviken – varje gång.

Jag och min Potterinbitna kompis klagade högt och ljudligt hur film efter film misslyckades, hur de tog bort viktiga partier (“Och hur i helvete hade de tänkt lösa det där då? De kan ju inte bara ta bort det!”). Och vi hade rätt. Jag slutade se filmerna på bio efter att den tredje kommit ut. Lika bra det eftersom det verkligen dalade därifrån. Ingenting stämde längre. Jag beslöt mig för att ta distans till filmerna, de var egentligen inte Harry Potter. Inte alls.

Grejen med Harry Potter är alla detaljer, detaljer som flitigt diskuterades oss emellan. Allt från tänkta ledtrådar till vad som skulle komma i nästa del, alla finurliga saker och förklaringar. Hur Rowling lekte med ord och meningar. Vi bråkade till och med en gång i skolan om vad det var för glass som Dumbledore åt på i första kapitlet i första boken, men blev snabbt sams igen när ingen av oss hade rätt. Min kompis hade alltid läst “citronis” och undrat vad det var, medan jag läst bara “citron”. Resultatet visade sig vara “citron-is-glass”. Haha.

Min historia med böckerna började på min 12-årsdag. Mamma (som absolut inte gillar fantasy och egentligen aldrig varit intresserad av att jag läste så mycket) gav mig de tre första böckerna som present. De hade haft rea på Coop och sålde tre-för-två, eller något sådant. Det här var innan tiden jag läste tjocka böcker och hade faktiskt inte hört talas om bokserien innan. Däremot påmindes jag om att jag sett omslaget till första boken hos en klasskamrat som älskade att läsa lika mycket som jag (dock inte samma kompis som jag tidigare nämnt). Jag började läsa. Och fastnade. Jag fastnade så mycket att jag direkt efter att ha läst Fången från Azkaban läste om dem. Flera gånger.

Böckerna släpptes i samma takt som jag växte. Genom alla år var jag lika gammal som Harry, kunde lätt identifiera mig med honom (fast jag tyckte att han var lite väl grinig i Fenixorden). Jag var 17 när sista boken släpptes (okej, två månader från min 18-årdag, men ändå). Det har varit så fantastiskt att få växa upp med böckerna, de har betytt så mycket.

Det jag egentligen hade tänkt prata om är termen “post-Potterdepression” som jag läste om tidigare idag. Har inte hört uttrycket tidigare, men jag förstår känslan över att det inte kommer mer. Uttrycket myntades tydligen 2007 när sista boken släpptes och har återigen dykt upp nu när det är dags att säga adjö till sista filmen. DN har en artikel om det (Inte utan min Potter), samt lite annat Potter-relaterat.

Jag hade min sorg för fyra år sedan, och den började när jag stod utanför bokhandeln i min hemstad (10 på morgonen, den enda som tryckte på rutorna, faktum var att jag var den enda där). Jag ville inte läsa Deathly Hallows, ville inte att den fantastiska resan skulle ta slut, hoppades att den engelska versionen skulle dra ut på läsningen då jag ännu inte var van vid att läsa på något annat språk. Tyvärr var det över på bara några dagar. Åh, så ledsen jag blev över att det var slut.

Tags: ,

3 Comments

  • Fia Filur says:

    Vad häftigt att kunna växa upp med en serie på det sättet! Jag började läsa HP mellan bok 5 och 6. Hade inte fattat grejen förut, men blev helt fast när jag kunde sträckläsa. Men det blir aldrig på samma sätt som att vänta på en ny bok under så många år. Filmerna är ju en annan sak så som det ofta blir när böcker filmatiseras. Jag vill ofta skilja på det, ser boken som en sak och filmen som en annan, för annars blir man nästan alltid irriterad. Det är inte och blir inte samma sak.

    • Bina says:

      Jag tycker att Harry Potter är ett utmärkt exempel på att inte döma boken efter omslaget (eller snarare titeln). Hade jag inte fått böckerna i present hade jag aldrig fått för mig att läsa dem, för, ärligt talat, är det bara jag som tycker att titlarna inte är tilltalande överhuvudtaget? Baksidestexterna är inte heller något att direkt hurra för…

  • Fia Filur says:

    Håller med! Både omslag och titlar är jättetråkiga och konstiga. Baksidestexterna har jag aldrig ens tänkt på så de har inte gripit tag i mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Copyright © 2011-2019 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.