Det här med att lära sig släppa taget

Jag pillar, ändrar och gör om. Jag sätter bredare marginaler och gör större radavstånd. Nu när formateringen i princip är så som jag vill ha den, inser jag igen att det kommer bli svårt att printa och skicka. Vissa förlag vill ha pdf:er eller andra skrivdokument, andra vill ha en utskrift. När jag väl har klickat på skicka-knappen eller lagt brevet på lådan är det försent att ångra sig. Då kan jag inte göra annat än att vänta.

Lite så är det redan när jag inväntar testläsares domar. En återkom med förslag om ett maffigare slut som jag helt och fullt tog till mig av. Det var det där sista som saknades innan avrundningen, det där då hjälten visar sitt mod och pressar sig till det yttersta. Jag inväntar fortfarande andra domar, sådana som förhoppningsvis inte avslutas i att allting är kasst och måste skrivas om.

Det är ett manus som jag rätt ofta har ett ganska stort förtroende för. Personligen gillar jag det, har skrivit det jag själv tycker om att läsa, och har lagt ned själ och hjärta i det för att få det att hålla ihop. Jag gillar karaktärerna, storyn, utvecklingen, vändningarna, slutet … typ allt! Och det är det som gör det så svårt. Tänk om ingen annan tycker om det jag skriver?

Men jag har ändå bestämt mig. Jag struntar just nu i den där velande rösten inuti huvudet. Den är bara i vägen. Det finns värre saker att oroa sig för. Som typ testläsare.

Tags: redigering