0

Den där pappersluntan som för en genom en himla massa känslor

Posted by Bina on 2016-12-14 in 2016 |

Igår kväll kom jag återigen till slutet. Jag har läst varenda mening av manuset, bytt ut ord, lagt till händelser och dödat älsklingar. Och nu är det slut. Det är inte längre ett första utkast under omskrivning. Det är inte heller fullt med logiska luckor eller transportsträckor. Jag har arbetat med gestaltning, miljöbeskrivningar och karaktärernas egna röster.

Inombords är jag alldeles tom, utmattad och sårbar. Jag står på kanten av ett högt berg där manusets alla sidor ligger vikta till pappersflygplan i en korg bredvid. De ska flyga ut i världen. Jag ska kasta iväg dem långt, hålla för ögonen för att inte se hur de landar. Sedan återstår att se om de flyger tillbaka. Hur de flyger tillbaka.

Jag läste den sista meningen igår. Genom att upprepa det för mig själv inser jag hur nära det är att lämna mig för gott, hur nära det är för det att läsas av andra, mer professionella ögon. Är jag ens redo för det här? Är det verkligen så bra som jag tror att det är? Tänk om jag missuppfattat allting? Tänk om jag inte alls kan hålla ihop en berättelse från början till slut?

Tvivlet har aldrig varit en bra vän, men tvivlet har ändå gett mig verktygen att reflektera, diskutera och analysera det jag skriver. Jag har utvecklats mycket under de år som bloggen funnits, hittat min egen röst och nyttjat det jag är bra på. Tvivlet är det som fått mig till att slänga och skriva om, utarbeta idéer och vidareutveckla tankar.

Det har skapats många texter under den här tiden, och det här är absolut inte den sista. Skrivandet är en lika stor del av livet som att äta, dricka och andas. Det tar aldrig slut – det behöver bara mogna en stund innan jag ser på det med nya ögon.

Tags:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Copyright © 2011-2019 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.