För lite drygt tre år sedan (jisses vad tiden går fort) skrev jag om vilken betydelse skrivandet har för mig. Då tog jag bland annat upp vilka mål jag siktade mot. Observationer från omgivningen sade att de flesta, förmodligen alla skrivbloggar jag surfade runt på, skrev för att bli utgivna. Jag skrev att jag däremot inte hade det målet.

Delvis gäller samma fortfarande. Jag har fortfarande många skrivprojekt i luften. En del är delar av ett första utkast, andra har jag jobbat med i flera år och är så gott som färdiga att skickas iväg. Drömmen om att bli utgiven finns såklart hos mig också, och jag skulle bli jätteglad, lyrisk, om jag kom igenom ett av förlagens nålsögon. Jag har diskuterat utgivning med andra så många gånger att jag tappat räkningen.

Däremot är jag fortfarande inte riktigt säker hur det stämmer överens med mitt mål om att skriva för glädjens skull. Jag vill skriva för att det är roligt och inte för att bli utgiven. Jag vill skriva för att det får mig att må bra. Jag vill skriva i genrer som intresserar mig och om ämnen som engagerar mig.

Mitt mål med skrivandet är inte att skriva för en publik någon annan bestämt åt mig. Mitt mål är att skriva om det jag uppskattar. Det gör att jag skriver hela tiden, även när jag inte fysiskt sitter vid datorn eller har ett block framför mig. I mitt huvud pågår scener om och om igen och det kan dröja flera veckor innan jag skriver ned dem. Jag vill ha en klar bild av hur det ska komponeras och därför vilar jag aldrig från skrivandet. Jag byter bara mellan projekten.

På det här sättet ser det likadant ut då som nu. Mitt mål med skrivandet handlar om mitt välmående. Men jag känner emellanåt att jag vill mer. Det drar i mig mycket mer nu än förr. Det kommer att komma en tid då jag är redo att skicka in ett manus, den tiden är bara inte nu. Kanske är det så att den aldrig kommer? Eller så plötsligt står den där utanför dörren och sliter manuset ur mina händer. Vad som kommer hända kan bara framtiden säga. Synd att jag inte är tidsresenär.