0

Med anledning av det förra inlägget…

Posted by Bina on 2014-02-26 in 2014 |

… närmare bestämt svaret jag gav på fråga 2. Jag har funderat och funderat och nu har jag slutligen ett svar. En av de böcker som påverkat mig mest läste jag redan som 10- eller 11-åring. Den dyker för jämnan upp i bakhuvudet och vägrar släppa taget, trots att det var ungefär 15 år sedan jag läste den.

spungenDetaljerna i Inte som andra döttrar av Deborah Spungen sitter inte kvar. Jag kan inte riktigt återberätta vad den handlade om annat än att det är en biografi om en kvinna med schizofreni. Men boken lämnade spår i mig som jag aldrig slutat fundera över. Hur kan en till synes normal kvinna vara så svårt sjuk?

Kanske är det för att jag själv vuxit upp under svåra förhållanden som just den här biten fastnat? Kanske är det för att min yngste bror föddes med svår autism? Kanske är det för att min fyra år yngre syster nyligen diagnostiserats med Asperger? Kanske är det att jag tyckt att mina föräldrar aldrig riktigt hängt med i sociala samspel, så som andra föräldrar gör? Kanske är det för att jag nu på senare tid har fått en vän som flyttats runt på olika fosterhem och vars bror är schizofren?

Det finns många som tror att de inte haft en normal uppväxt, att de på något sätt är speciella och tar tillvara på att folk lyssnar till en spännande historia. Min barndom har inte varit normal, men jag har kommit fram till att jag ändå är normal. Jag har varit vilsen i tankegångar om jag skulle ha Asperger eller ADHD/ADD. Som barn hade jag vissa problem, det kan jag erkänna, men att påstå att jag har några större problem idag är en överdrift. Det som varit jobbigt har jag lärt mig att hantera, för det finns egentligen ingen anledning att göra någonting åt det som är bra.

Förut tänkte jag att jag var avundsjuk på de som inte haft samma grova problem under uppväxten. Hur kommer det sig att de lyckades få det så bra? Men nu, nu tänker jag istället att jag är ledsen över att jag inte fått samma möjlighet som många andra i min omgivning. Samtidigt är jag också ledsen över att de inte fått uppleva samma saker som jag. Alla är olika, hanterar saker på olika sätt och beter sig olika. Min syster tycker det är jätteskönt att hon fått en diagnos, att hon fått en förklaring till varför hon är annorlunda. Samtidigt anser jag att hon inte är annorlunda och att diagnosen är onödig. Jag har ju vuxit upp med henne och känt henne hela livet och aldrig tyckt att hon varit mer annorlunda än jag.

Mamma tjatar fortfarande på mig om att jag i alla fall borde utredas för att ha ADHD, men jag vill inte. Jag trivs med livet som det är just nu, och jag ser inga problem för framtiden. Jag ser en diagnos på mig själv som någon slags stämpel på att jag är annorlunda. Jag vill inte ha den stämpeln. Jag vill vara som alla andra, smälta in och bara vara ifred. Varför skulle jag ge upp min numera trygga tillvaro för att vara ”speciell”? De problem som jag brottats med är under kontroll och jag är inte längre säker på att någon professionell skulle diagnostisera mig med någonting, även om det idag är mycket enklare att få någon slags diagnos än tidigare.

Genom livet har jag tänkt mycket på Nancy Spungen och andra som har neuropsykologiska problem, och jag avundas dem inte för att vara ”speciella”. Jag tycker synd om dem för att de oftast har mer problem än vad som anses vara vanligt. Vissa människor har vissa egenheter för sig, men det betyder inte att de är mer annorlunda än du eller jag. Varför är det ett måste idag att sätta etiketter på allt? Flera gånger kan man bara må sämre av det.

Tags:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Copyright © 2011-2019 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.