Personer och personligheter

Angående en diskussion hos Boktycke har jag funderat lite grann på vad det är för böcker som fångar mig. Jag älskar spänning, dramatik, starka personligheter, magi/övernaturligt, relationer. Allt i en, såklart, lagom mängd. Som det nämns har ofta tjejer i ungdomsböcker lågt självförtroende (kan lika gärna vara killar, men just nu är det främst “tjejböcker” jag läser) och tenderar att bara växa genom en serie. Alternativt ska man märka någon skillnad hos henne från första till sista kapitlet. Hon har blivit klokare, gör mer förhastade saker, osv.

Jag förstår tanken bakom det hela, speciellt när det gäller ungdomsböcker. Många ungdomar idag har väldigt dåligt självförtroende – jag var inget undantag. Men varför har det blivit så att dessa böcker trycks ut på rullande band? Tror inte förlagen/författare att även en tjej med gott självförtroende kan vara ett bra föredöme?

När jag skriver skapar jag för det mesta starka personer (haha, tror jag iaf). De har alla sina egna utmärkande drag. De kan vara blyga, rädda för någonting, gilla någonting så mycket att de skulle dö för det, men de är alla starka. De kan stå för sina åsikter, även om de själva kan tycka att det låter dumt. De hatar att ha fel och ger sällan med sig, även när klara bevis läggs fram. Då käftar de emot om någonting annat.

Sedan finns det ju situationer då de faktiskt är svaga och visar sig sårbara. Det är en fas som jag tror de flesta går igenom. Man kan känna sig stark ena sekunden för att i nästa bli nedtryckt och bara känna elände. Trots det kämpar jag för att få mina fiktiva personer att känna glädje igen, att få vara så som de var innan. Starka.

Haha, okej, jag är nog en liten sadist. Jag älskar att trycka ned mina fantasifoster för att sedan stärka dem igen. Hoppas de inte tar alltför illa upp, men så är det att leva mig mig som deras författare.

Tags: fiktiva personer, gestaltning, personlighet