5

Jag vet inte

Posted by Bina on 2012-03-03 in 2012 |

Alla känslor är falska. Det finns ingen som stämmer förutom att jag är så jäkla ledsen hela tiden. Idag när jag diskade fick jag en blackout, stod bara och stirrade, undrade vad jag höll på med. Om någon skulle sakna mig. På riktigt. Det liknar den gång i femman (eller om det var sexan) när klassen vandrade till en historisk plats strax utanför stan. Jag stannade på bron, lät mina vänner gå vidare, sa ingenting, stirrade över staketet. Minns att jag tänkte att det kanske skulle göra mindre ont om jag landade i trädet nedanför istället för på grusvägen eller i älven.

Är det självmordstankar? Räknas det som det? Jag har redan skadat mig själv, inte så att det syns, men det gör ont. Jag nyper mig själv så hårt att jag får märken som varar över en dag, alltid på ställen som naturligt döljs av kläder. Tankarna på att jag kanske är inne i en djup depression skrämmer mig. Jag vill inte vara ensam för då mår jag dåligt, men när jag är med vänner mår jag lika dåligt över att jag inte är lika glad som förut. Jag vill jättegärna säga till dem att jag mår helt skit, men är inte säker på att de skulle tro mig. I normala fall är jag alltid optimistisk, och jag har fortsatt vara det med dem. Tror jag. Jag vill veta om de pratar om mig och i så fall vad de pratar om.

Jag har nästan slutat äta, men när jag jobbar har jag alltid med mig en matlåda som jag äter upp. Bara för att inte andra ska undra vad det är med mig. Jag brukar vara stark och visar sällan hur jag verkligen mår. Men jag bröt ihop i samband med flytten. En vän frågade om jag ville ha sällskap, men jag är inte så. Jag lever in i min roll för mycket, har en fasad som är för svår för mig själv att bräcka, vilket jag ångrar idag. Jag hade behövt prata med honom då.

Flera gånger har jag tänkt gå till vårdcentralen, men litar inte på att de kommer ta mig på allvar just på grund av mitt hårda yttre. Inför andra är jag alltid glad, trevlig och social, då kan det ju inte vara fel på mig. Men jag har gått ned över tio kilo sedan november och känner mig konstant nere. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag just har gått igenom en separation, men mina problem började för ganska precis tre år sedan. Jag vet vad den största bakomliggande orsaken är och jag har fortfarande inte kommit över det. Inte alls. Och det blir inte bättre av att den ena föräldern inte förstår hur jag mår, trots att jag ärligt talat om det och att vi haft långa samtal om just depression, utan säger åt mig att jag gjorde ett misstag att separera. Och den andra är inte så mycket bättre som säger att allt är mitt eget fel och vägrar hjälpa mig. Det var ju jag som valde att sluta plugga, och det var jag som valde att bara skaffa ett halvtidsjobb.

Ursäkta för det något bittra inlägget. Nu ska jag sova och drömma om en bättre morgondag.

Tags:

5 Comments

  • Så svårt att bemöta ett sådant här inlägg, som verkligen kommer inifrån någon man inte känner. Men jag vill i alla fall säga att jag har läst och får en klump i magen när jag förstår hur dåligt du mår just nu.

    Vem är jag till att råda? Ingen alls egentligen, men jag tycker ändå att du absolut ska gå till vårdcentralen. Om det är en depression kanske det finns hjälp att få och då ska du se till att få den. För du ska inte behöva må så här. Det finns alternativ, det går att vara glad!

    Hoppas du mår bättre idag.
    Kram

  • Nina says:

    Så sant som Annika säger, svårt att bemöta detta inlägg.

    Finns det någon du verkligen känner dig trygg med och litar på? För det kanske är dags att du inte är ensam om det här. Berättar för någon som verkligen bryr sig och inte försvinner.

    Och sedan kan det nog vara bra att prata med någon professionell också. Var du hittar den personen är alltid knepigt, men vårdcentralen är ett bra ställe att börja.

    Hoppas du hittar en lösning för dig. För jag vill fortsätta följa din utveckling inom skrivandet.

    Kram/N

  • Myra Windahl says:

    Hej, Vill bara säga att jag läste ditt inlägg. Hur dåligt du mår och vad man kan göra åt det vet jag inte. Att skriva kan kanske hjälpa. Men du verkar vara på rätt väg, du verkar känna dina demoner. Jag tror absolut att du kommer igenom ditt mörker så småningom och hittar ett liv på andra sidan. Kramar Myra

  • Fia Filur says:

    Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva annat än att jag har läst och känner med dig. Önskar att jag kunde hjälpa dig.
    Det är svårt när man har ett hårt yttre och en glad fasad, det är svårt att veta var man själv slutar och var fasaden börjar.
    Jag tycker absolut att du ska försöka söka hjälp/prata med någon. Ensam är inte alltid stark och man klarar inte allting själv, även om man helst vill det.
    Kram och hoppas att du snart mår bättre!

  • Myra Windahl says:

    Jo förresten, hälsa din förälder att yttre omständigheter som studier inte har något med inre känslor att göra. Kram Myra

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Copyright © 2011-2019 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.