0

Diabolic

Posted by Bina on 2017-01-14 in Kincaid, S.J. |

Titel: Diabolic (The Diabolic)
Författare: S.J. Kincaid
Betyg: 10 av 10

Nemesis är en diabol, en varelse skapad till att skydda en specifik människa. Hennes ägare blir Sidonia, dotter till Senator von Impyrean, och de skapar snabbt ett särskilt band till varandra. Nemesis skulle göra allt för sin ägare, hon skulle till och med dö för henne. Politiska omständigheter leder till att kejsaren kallar Sidonia till Krysantemumpalatset, men Nemesis skickas istället, förklädd som sin härskarinna. På plats i palatset inser hon att hon har svårt att smälta in, en diabol kan inte föra sig som människor eftersom en diabol inte har några egna känslor. Men vad som tidigare varit sanningen ställs på ända när Nemesis känner saker väckas inom henne, särskilt när kejsaren hotar att rensa bort alla familjer till de som ställer sig upp mot honom.

Det som förundrar mig mest med Diabolic är hur man får följa Nemesis från att vara en krigsrobot till en faktisk människa. Temat om vad ett medvetande har för värde har alltid fascinerat mig och jag brukar ta upp filmer som Automata (2014), Blade Runner (1982) Chappie (2015), Ex Machina (2015) och Robocop (1987) som exempel över vilka jag tycker hanterar ämnet bra. Det som skiljer Diabolic från dessa är att Nemesis inte är en faktisk robot, utan en människa som skapats för ett speciellt syfte. Och hon är inte ensam. Boken är full av tjänare, saliga och andra diaboler, samt olika djurblandningar som används till att slåss och spelas med. Om någon dör är det ingen som mer än rycker på axlarna.

Redan från början är jag helt med på Nemesis natur. Hon känns äkta och går rakt på sak. Hennes utveckling är naturlig och jag bläddrar tillbaka till de första sidorna och känner mig tillfreds när jag återupplever allt på nytt. Övriga karaktärer är också färgstarka utan att bli direkt klyschiga. Vi har däremot Elantra som den typiska tidiga och klena ondingen med flirtande ögonlock, och Neveni som i princip är Sidonia med hämndbegär. Annars är resterande karaktärer väldigt levande och trovärdiga. Jag blir till exempel väldigt förtjust över Nemesis kärleksintresse.

Vad som händer är också väldigt intressant, och framför allt väldigt engagerande. Flera gånger möts jag av en förundran över vilken riktning det ska ta, när jag väl känner till Nemesis riktiga natur vill jag bara att hon ska gå bärsärk och döda alla som kommer i vägen för henne. Men det är inte det hon väljer att göra. Hon kan inte. Många gånger tror jag mig ha gissat rätt i vad som ska hända, men jag har för det mesta fel. Det går inte att förutse ens nästa sida och det gör det otroligt enerverande och nervkittlande. Det var alldeles för länge sedan jag kände mig så överväldigad av en bok, och det håller i sig ända in på sista sidan.

Folk talade så entusiastiskt om förälskelse. För mig kändes det som tortyr. Jag förstod inte hur någon kunde njuta av de här känslorna. Hur någon kunde finna välbehag i den här plågsamma längtan efter att tillhöra en annan människa?

Diabolic känns modern i sitt sätt att beskriva hotet om malign rymd, i vilket paralleller kan dras till vår tids klimathotsdebatt. Det är David mot Goliat, opulensen (planetmänniskorna) mot grandokratin (imperiet), vetenskap mot religion. Diabolic är fartfylld, spännande och oförutsägbar. 2017 har bara börjat, men detta kan mycket väl vara årets bästa bok!

Tags: , , ,

1

Det här med korrläsning

Posted by Bina on 2017-01-12 in 2017 |

Idag har jag påbörjat det sista arbetet med redigeringen. Jag har redigerat i stort sett under hela december och känner nu att det kan inte bli så mycket bättre än så här. Inte utan att ytterligare någon part får ta del av och läsa mitt manus. Därför har jag börjat korrläsa. Det är väl det sista jag kommer göra med det här. Allt annat är ju typ gjort.

Gulp.

Har inte riktigt fattat hur nära det är nu. Att korrläsa verkar dessutom gå relativt fort (gör nämligen mycket sådant redan under redigeringen – jag kan inte hjälpa det!), för jag har redan tagit mig igenom det allra första kapitlet. Efter det här ska jag skriva ut en lunta om 449 sidor, konvertera skrivdokumentet till pdf och sedan skicka in.

Gulp igen.

Sedan är det bara att hålla tummarna.

2

Fler utmaningar!

Posted by Bina on 2017-01-05 in 2017 |

Igår skrev jag om årets kaosutmaning och bokutmaning. Även enligt O har en utmaning om att läsa tio olika klassiker. Kravet är att böckerna ska vara skrivna innan 1950.

Jag har skapat en sida för denna utmaning och kommer uppdatera den med titlar som jag är sugen på.

Tags: ,

0

Kaosutmaning 2017

Posted by Bina on 2017-01-04 in 2017 |

Sofie har knåpat ihop årets kaosutmaning. Jag har redan hunnit pricka av en på listan (recension kommer den 14e). Gå dit och anmäl att du ska vara med!

Jag har samtidigt uppdaterat mig om årets bokutmaning som jag hittade via facebook förra året.

Ni hittar båda listorna under fliken Utmaningar -> 2017.

Själv sätter jag upp ett läsmål om 50 böcker innan årets slut. Jag hade samma utmaning under 2016, men kom bara upp i 27.

Ha ett gott läsår!

Tags: , ,

0

Redigering – formuleringar som säger mer med mindre

Posted by Bina on 2017-01-04 in 2017 |

“Jag hade alltid tyckt om att vara i samma sällskap som honom” blev till “Jag hade alltid gillat hans sällskap”.

“Det gjorde mig nyfiken” blev till “Jag lutade mig fram”.

Det här är ett par exempel ur mitt väntar-på-testläsares-reaktioner-manus. Den här fasen är alltid så otroligt spännande. Enerverande. Fullkomligt jobbig. Härlig. Allt på samma gång. Vad är det egentligen jag kommer hitta och hur gör jag det bättre?

Hela grejen med att redigera handlar om att göra det enkla ännu enklare, samtidigt som det bör vara tydligare. På det sättet jag skriver, och för den målgrupp jag riktar in mig på, är det viktigt att vara kortfattad men även kärnfull. Gemensamt för alla författare (och blivande) är visserligen att varenda fras måste ha en betydelse, vartenda ord måste skapa mening.

Jag har alltid varit bra på att vara kortfattad. Kärnfull är en annan historia. Det är otroligt svårt att få till det där. Gestalta istället för att beskriva. Visa istället för att säga. Och balansen däremellan. När passar det med den vise mentorn som har svar på varenda fråga, och när gör det inte det? När är det dags att bryta handlingarna för ett längre samtal?

Det finns såklart inte ett tydligt svar på dessa frågor, men det är någonting som varje skrivande människa måste ha i beaktande hela tiden. Jag tror att det är där en bra historia börjar. Resten kommer av sig själv.

Tags:

2

Det här med att lära sig släppa taget

Posted by Bina on 2016-12-29 in 2016 |

Jag pillar, ändrar och gör om. Jag sätter bredare marginaler och gör större radavstånd. Nu när formateringen i princip är så som jag vill ha den, inser jag igen att det kommer bli svårt att printa och skicka. Vissa förlag vill ha pdf:er eller andra skrivdokument, andra vill ha en utskrift. När jag väl har klickat på skicka-knappen eller lagt brevet på lådan är det försent att ångra sig. Då kan jag inte göra annat än att vänta.

Lite så är det redan när jag inväntar testläsares domar. En återkom med förslag om ett maffigare slut som jag helt och fullt tog till mig av. Det var det där sista som saknades innan avrundningen, det där då hjälten visar sitt mod och pressar sig till det yttersta. Jag inväntar fortfarande andra domar, sådana som förhoppningsvis inte avslutas i att allting är kasst och måste skrivas om.

Det är ett manus som jag rätt ofta har ett ganska stort förtroende för. Personligen gillar jag det, har skrivit det jag själv tycker om att läsa, och har lagt ned själ och hjärta i det för att få det att hålla ihop. Jag gillar karaktärerna, storyn, utvecklingen, vändningarna, slutet … typ allt! Och det är det som gör det så svårt. Tänk om ingen annan tycker om det jag skriver?

Men jag har ändå bestämt mig. Jag struntar just nu i den där velande rösten inuti huvudet. Den är bara i vägen. Det finns värre saker att oroa sig för. Som typ testläsare.

Tags:

0

Det här med titel

Posted by Bina on 2016-12-19 in 2016 |

Jag trodde att jag hade det på det klara. Det var en titel med fyra ord, fyra starka ord som ganska ingående både beskrev och lämnade en med en diffus känsla av vad manuset handlar om. Jag gillar diffusa titlar som anspelar på mer. Rätt ord är väl kanske smarta titlar?

Men nu velar jag. Ju mer jag läser titeln högt för mig själv stakar jag i orden. Det känns plötsligt inte alls som att det är rätt! Istället sitter nu en titel i ett ord, där ordet är väldigt tydligt kopplat till innehållet.

Det är svårt det här. Vad ska jag egentligen välja? Är det en känsla jag är ute efter att fånga, eller ska intresset för manusets faktiska innehåll vara i fokus? Men om jag ska skriva en smart titel gäller det att den är just smart. Det kan inte bara vara ord som är slumpade för att de låter fina och drömlika. De måste betyda någonting mer.

Mannen var snäll och tipsade mig om titlar på ett ord som jag absolut skulle undvika, särskilt eftersom det är fantasy:

  • Safirrubinen
  • Drakstenen
  • Svärdfästet

Och så vidare. Han har humor, i alla fall.

Tags:

0

Carmilla

Posted by Bina on 2016-12-16 in Le Fanu, Joseph Sheridan |

Titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan Le Fanu
Betyg: 8,5 av 10

carmillaLaura lever avskilt med sin far och tjänstefolk i ett schloss (liknande slott, tysk term) och längtar efter umgänge. Under en kvällspromenad utanför schloss:et välter en hästdragen vagn framför ögonen på Laura. Vagnen reses och sällskapet i den far snabbt vidare, men lämnar Carmilla efter sig som erbjuds att vila upp sig och återfå styrkan innan de kan komma tillbaka för att hämta henne. Carmilla blir starkare, men en mystisk sjukdom drar samtidigt över samhällets yngre kvinnor. De blir svagare, blekare och får vanföreställningar om vilda djur och monster om nätterna.

För att vara en så gammal vampyrberättelse tycker jag ändå att Carmilla klarar av att leverera (till och med chockera). Den kom ut ett par decennier före Bram Stokers Dracula och är på så vis en av världens äldsta moderna vampyrhistorier.

Texten är väldigt engagerande och trollbindande, överöst med vackra, beskrivande ord som vid de allra mest oväntade tidpunkter vänder det harmoniska till någonting mer fasansfullt:

Now the truth is, I felt rather unaccountably towards the beautiful stranger. I did feel, as she said, “drawn towards her,” but there was also something of repulsion. In this ambiguous feeling, however, the sense of attraction immensely prevailed. She interested an won me; she was so beautiful and so indescribably engaging.

Och något kapitel senare:

I cannot call it a nightmare, for I was quite conscious of being asleep. But I was equally conscious of being in my room, and lying in bed, precisely as I actually was. I saw, or fancied I saw, the room and its furniture just as I had seen it last, except that it was very dark, and I saw something moving round the foot of the bed, which at first I could not accurately distinguish. But I soon saw that it was a sooty-black animal that resembled a monstrous cat. It appeared to me about four or five feet long for it measured fully the length of the hearthrug as it passed over it; and it continued to-ing and fro-ing with the lithe, sinister restlessness of a beast in a cage.

Carmilla är något som alla vampyrälskare borde läsa. Den är dessutom rätt kort, utgåvan jag läste är bara 93 sidor, och den behöver absolut inte vara längre. Det minus som boken får är den förlegade kvinnosynen, men om man tar det för när den är skriven (1871-1872) är Laura ändå en relativt stark och driven kvinnokaraktär, trots att hon inte gör så mycket mer än att vara berättaren. Hon är mer en betraktare, men hennes röst känns äkta. Att det dessutom anspelas på lesbisk kärlek känns dessutom väldigt progressivt.

Tags: , ,

0

Den där pappersluntan som för en genom en himla massa känslor

Posted by Bina on 2016-12-14 in 2016 |

Igår kväll kom jag återigen till slutet. Jag har läst varenda mening av manuset, bytt ut ord, lagt till händelser och dödat älsklingar. Och nu är det slut. Det är inte längre ett första utkast under omskrivning. Det är inte heller fullt med logiska luckor eller transportsträckor. Jag har arbetat med gestaltning, miljöbeskrivningar och karaktärernas egna röster.

Inombords är jag alldeles tom, utmattad och sårbar. Jag står på kanten av ett högt berg där manusets alla sidor ligger vikta till pappersflygplan i en korg bredvid. De ska flyga ut i världen. Jag ska kasta iväg dem långt, hålla för ögonen för att inte se hur de landar. Sedan återstår att se om de flyger tillbaka. Hur de flyger tillbaka.

Jag läste den sista meningen igår. Genom att upprepa det för mig själv inser jag hur nära det är att lämna mig för gott, hur nära det är för det att läsas av andra, mer professionella ögon. Är jag ens redo för det här? Är det verkligen så bra som jag tror att det är? Tänk om jag missuppfattat allting? Tänk om jag inte alls kan hålla ihop en berättelse från början till slut?

Tvivlet har aldrig varit en bra vän, men tvivlet har ändå gett mig verktygen att reflektera, diskutera och analysera det jag skriver. Jag har utvecklats mycket under de år som bloggen funnits, hittat min egen röst och nyttjat det jag är bra på. Tvivlet är det som fått mig till att slänga och skriva om, utarbeta idéer och vidareutveckla tankar.

Det har skapats många texter under den här tiden, och det här är absolut inte den sista. Skrivandet är en lika stor del av livet som att äta, dricka och andas. Det tar aldrig slut – det behöver bara mogna en stund innan jag ser på det med nya ögon.

Tags:

0

När man ser fler fel

Posted by Bina on 2016-12-10 in 2016 |

eftersom

Allt byttes till “eftersom”.

Eftersom man inte behöver ordbajsa så mycket.

Tags:

Copyright © 2011-2017 All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.